En sommar med tävling och träning

Första tävlingen för vårt lag Stockholm Multisport 50+ kom ganska sent i år, vi var ju i USA när några av tävlingarna som vi brukar vara med på gick av stapeln, så årets debut kom först på Haglöfs Åre Extreme Challenge. Men trots begränsad möjlighet att träna långdistans pga valpen så persade vi med 30 minuter och knep 5-e platsen i Mixedklassen i år igen. Se gärna den härliga filmen från årets tävling där vår puss är med och avslutar hela kalaset. 

Det här blev en bra uppladdning inför Dolomiti Superbike i lördags. 4 000 cyklister på startlinjen, som vanligt mest killar och män i alla åldrar, kvinnorna står vid sidan och hejar. Så trist. Varför kan inte också de cykla? Man kunde välja mellan två distanser 59 km eller 119 km, självklart valde vi det långa loppet, trots att det nästan bara är elitcyklister som kör. Men vad fasen, vi är optimistiska och delade den entusiasmen med ett gäng andra cyklister i hobbyklassen (alla utan tävlingslicens) och det gick vägen. Det var dock tuffa cutoff tider och många klarade inte tidsspärrarna och fick gå av banan. Jag är så glad att jag startade 10 min före Johan för 10.30 och 11.00 tiderna grejade jag med 30 min marginal men den kl 13.00 hade kunnat vara i farozonen. Men nu slapp jag igenom.

Tuff stigning. Att köra nästan 4 000 höjdmeter upp och ned på en dag är det inte många som klarar!

Jag fick sådan hemsk kramp i baksidan av låren på slutet att jag var tvungen att gå av cykeln och stå dubbelvikt, händerna tar stryk också då jag håller så hårt i styret på väg utför. Loppet avslutades med vad jag trodde var 5 km glidande ned mot mål, men som visade sig vara jordens brantaste downhillbana. Normalt skulle jag aldrig åkt nedför de backarna men nu var jag så trött och ville bara i mål så jag stod på, det var som jag inte ens orkade vara rädd. Och det fungerade. Ramlade inte en enda gång och kunde äntligen höja armen i segergest vid mållinjen. Så skönt!

Nu har vi några fantastiska dagar i Alperna och vårt älskade Dolomiterna. Vi bor på ett litet fint hotell i Sillian och ser till att röra på oss ordentligt varje dag. Här ser du några bilder i urval. Vi har det bra!

Vackraste dagen – på skridskor till Trosa

Vissa dagar är så otroligt vackra. Idag var en sådan dag. Klockan 09.30 mötte Johan och jag upp Sonia, Uffe, Lina och Ria vid Tullgarns slott. Himlen var alldeles klarblå och solen strålade. Några kanadegäss lyfte från vassen och vi gav oss iväg. Det blir fint idag, det känns i hela kroppen.

Efter bara några kilometer beslutade Ria att vända om. Även om vi idag på grund av det något osäkra isläget, valde att ta det väldigt lugnt, så var isen för tuff och tempot för högt. Det är inte roligt att åka skridskor i grupp om deltagarna befinner sig på en alltför ojämn nivå. Dessutom måste man kunna lita på att alla kan hjälpa varandra om något skulle hända och att alla verkligen orkar ta sig hela vägen hem igen.

Johan och Sonia hade koll på kartan och tog ut kursen mot Trosa. 2 landpassager.

Tog en tidig snabbfika på toppen av en klippa med en vidunderlig utsikt.

Inte det bästa ljuset för fotografering…

men vad gör det? Lyckan är total. Vi pratade dejting….

Nästa fikapaus blev på en annan höjd. Nu talade vi om Mount Everest. Det tyckte killarna var roligare.

Här var isen ganska tunn, men spegelblank och helt fantastisk!

Ingen skridskotur utan selfie, här med härliga Lina!

Ja här tog isen slut. Öppet vatten. Bäst att inte fortsätta framåt.

Det går inte att stå emot. Vi måste tillbaka imorgon igen!

Etapp sju – sista etappen: Målgång i Garda

I ett stilla ögonblick trodde vi att sista etappen från Levico till Riva del Garda skulle bli lite enklare än de andra. Kanske skulle arrangören belöna oss med en riktigt härlig okomplicerad sista cykeldag? Inget kunde vara mer fel. Värmen var bitvis den högsta någonsin. Vi släpade cyklarna uppför flera kilometer i en som Johan kallade ”Golgatavandring” som Jesus med korset på ryggen, enda skillnaden nu att det var cykeln vi bar på, men värmen var över 35 grader, solen stekte och svetten bokstavligen rann nedför kroppen på oss. Cyklingen nedför var tekniskt mycket avancerad och de tidigare endurobanorna (läs downhill) vi susat nedför (som den här fina i Saalbach dag 2) tedde sig nu som rena leklandet jämfört med de backar vi nu skulle forcera.

Det var en otrolig lättnad att efter 7 timmar och 25 minuter äntligen gå i mål.

Vid målgång bjöd arrangören för första gången på gratis öl och det var ett stort kramkalas med alla. Här ses vi med ett annat mixlag som vi hade haft mycket kul med under dessa dagar: The fox and the hound från USA.

Och här poserar jag i våra fina målgångströjor med team Magnus, två sköna stockholmare som med sitt södertugg underhöll oss i många uppförsbackar.

Badet var ett av de absolut bästa jag varit med om. Vågorna gick höga och humöret var strålande. Vissa cyklade rakt ned i vattnet från rampen….vilken fest!

Jag blev förälskad i denna stad. Hit vill jag återvända…så vackert!

Och vilken ooooootroligt god glass!!! Johan har gått ned 8 kg och jag 3 konstaterar vi på hotellrummet som har en våg. Nu gäller det att äta upp sig. Tror Johan får i sig 8 kulor glass ikväll.

Det börjar bli kväll, det är 30 grader i luften och vi är såååå lyckliga.

Avslutar med bilden när vi cyklar över mållinjen. Efter sju svettiga, halsbrytande, utmattande dagar är vi äntligen klara. Vilken obeskrivligt härligt befriande och fantastiskt känsla. Tårarna är nära och jag älskar min teamkamrat min kära man Johan mer än någonsin. Jag tror faktiskt jag älskar alla just i detta ögonblick. Kärlek och lycka. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Ansträngning är bästa bränslet! Det är helt omöjligt att ens komma i närheten av denna känsla utan ansträngning. Glöm aldrig det när det känns som allra tyngst.

Etapp 6 Starköl och bad vid målgång. Hurra!

Så så pumpar vi vidare. Benen protesterar först ganska kraftigt men efter några tramptag är det som om de ger upp kampen och säger: ”Ok då vi tar väl en dag till” (den här bilden är inte från starten i Castrozza, men det såg ungefär likadant ut varje dag. Olika startfållor, vi i den sista bland ”vanligt folk” och en massa folk som stod och hejade och ur högtalarna vrålade musiken: ”Highway to hell”.) Jag tog sikte på Johans rygg och gjorde sen mitt bästa att inte förlora honom ur sikte. Trångt, trångt och hålla balansen. Ingen vill falla på asfalten precis vid start. Vilket dock skedde en dag för en elitåkare, han låg helt avsvimmad med rescueteamet böjd över honom när vi passerade. Ännu en gång blev vi påminda om vikten av att ta det lugnt.

Ibland blev det kö, som idag då vi skulle ta oss igenom ett tekniskt parti i skogen och många valde att gå av cyklarna. Då var det inte mycket annat att göra än att vänta och njuta av utsikten. Idag skulle vi ta oss från Castrozza till Levico Terme 88.78 km och 2530 höjdmeter.

Jag måste erkänna att turerna har en tendens att glida in i varandra (och bilderna nedan är inte från denna etapp)….men det jag minns från den här dagen var att efter första klättringen fick vi njuta av en nedförslöpa på två (2!!) mil. Oavbrutet nedför. Det är då man får kramp i både händer och fötter. Johan noterade 70 km i timmen på asfalten. Men sen gick det uppför igen och så fick vi bära lite cykel idag med så klart.

Målgången denna näst sista dag var vid en badstrand där de påpassligt nog också hade ordnat öl och chipsförsäljning. Helt perfekt!

Sen drabbades vi återigen vid målgång (trots denna påfyllnad av energi) av blodsockerfall och påföljande ilska. Vi blir så arga på varann och går och skäller och morrar. Ofta över hur man snabbast ska ta sig från målfållan till hotellet och huruvida man ska tvätta cyklarna före eller efter man har hämtat daybags mm. Men så fort vi har fått äta och dricka ordentligt är vi de bästa vänner igen.

Vi får en varm fin kväll i Levico Terme med pizza och suverän italiensk glass. Johan äter två portioner. Innan vi somnar monterar Johan på sista etappen på cyklarna. Varje dag har jag kunnat följa stigningar och nedfarter med hjälp av dessa små suveräna kartor. Johans egen idé och många tittade nyfiket på vår geniala lösning som gjorde cyklingen något mer uthärdlig.

Bara en dag kvar nu….innan vi når Garda! Helt otroligt.

Etapp 5 Alleghe – San Martino di Castrozza

Den här cykeldagen minns jag inte så mycket av mer än att det var den minst jobbiga och att det regnade på slutet. Och att vi cyklat på vissa delar av den här etappen tidigare när vi cyklade i Dolomiterna för tre år sedan.

Vi skrattar åt italienarna som drar på sig regnjackor så fort det börjar dugga lite. Johan och jag är rätt vana att cykla blöta och vet att man knappast fryser av lite regn om utgångstemperaturen ligger på mellan 25-30 grader. Idag är det ganska mulet hela dagen.

73.28 km och 3137 höjdmeter (sa jag att dagen var den minst jobbiga??? Vid närmare eftertanke så var det en helt otrolig klättring vi ägnade oss åt den här dagen.)

Det var fantastiskt skönt att anlända till denna vackra stad på 1500 m höjd ö h med frisk sval luft. Jag sov otroligt gott för första gången på länge. Kanske berodde det på att vi blev så charmigt serverade på Pasta partyt som vi valde att besöka för middag nummer 1. Här stod volontärerna (läs pensionärerna) på rad för att portionera ut de olika rätterna.

Den här middagen ingick i tävlingen men vi valde oftast att inte äta den, då kvalitén kunde vara väldigt sviktande. Dessutom behövde man mer mat än så här. Så efter att ha småsnackat lite med de andra svenskarna valde vi att vända tillbaka till vårt hotell.

Och inta middag nummer två.

Det här fina hotellet hade också en helt underbar SPA-avdelning med massagevattenstrålar som gjorde susen på mina trötta ben och armar.

Nu är vi redo för en ny dag. Den näst sista…..helt otroligt. Vi börjar skönja slutet…ska vi verkligen greja det???

 

Etapp 4 hisnande vackra bilder utlovas

Jag var orolig att Johan skulle vakna alldeles för svag och utmattad för att kunna köra etapp 4, men han är en tuffing min man. Vi bestämde att ta det riktigt lugnt och ta en kilometer i taget. Skulle det bli för övermäktigt för honom att fortsätta skulle vi avbryta. Det var en vacker morgon i Sillian, här utsikt från vårt hotellrumsfönster.

Johan laddar sen med tre (3!!) ägg.

Strategin denna dag då vi skulle ta oss från Sillian Österrike till Alleghe Italien då jag var mycket starkare uppför var att jag skulle cykla på och sedan skulle Johan komma ikapp mig nedför. På så vis skulle vi inte förlora någon tid på att Johan var påverkad av värmen och utslagningen dagen innan. Det visade sig vara ett vinnande koncept. Jag cyklade ensam i flera timmar, men hade å andra sidan sällskap av den mest fantastiska utsikt man kan tänka sig och några trevliga cykelkamrater från Australien, Slovakien, Danmark och Norge. Kolla bara bildkavalkaden nedan.

Lyckan var fullkomlig när sedan Johan äntligen cyklat ikapp mig och jag slapp vara ensam om alla stupen och läskiga nedfarter. Denna dag var den tuffaste för mig, då cyklingen nedför var så otroligt avancerad och aldrig tog slut. Jag grät vid några tillfällen för att mina händer domnat och jag inte längre orkade hålla balansen med benen. Men ner kom vi.

89.95 km och 2538 höjdmeter senare (2650 m ned) rullade vi in i ett stekhett Alleghe som tack och lov hade en sjö precis vid målgång. Vi kastade oss genast rakt i. Johan brydde sig inte ens om att ta av sig cykelkläderna.

Johan hade som vanligt bokat ett fantastiskt hotell som låg precis vid sjön.

Och som hade helt gudomligt god mat!!! Jag åt och åt och åt……

 

 

Etapp 3 – Johan drabbas nästan av värmeslag – kollapsen är nära

Precis som vi anat så blev etapp 3 en riktig rysare, men faktiskt värre än vad vi förväntat då Johan blev sjuk av värmen och det ett tag var tveksamt om vi skulle kunna fullfölja och ta oss i mål. Tävlingsledningen hade hotat med att dagen skulle bli tuff och vi fick starta redan kl 08.00 en timma tidigare än annars för att klara hela loppet inom utsatt tid.

Det var rejält varmt redan kl 07.00 på morgonen och vi trampade nästan konstant uppför från start. Vi skulle ta oss från Mittersill till Sillian, en sträcka på 118.29 km och förflytta oss upp totalt 3577 höjdmeter. Efter första stigningen på 1400 höjdmeter mestadels på grusväg i 30 gradig värme svettas maken ymnigt.

Men är fortfarande vid god vigör. Därefter påbörjar vi en 6 km ”svartmarkerad” sträcka vilket innebär att man ska dra, släpa och bära cykel uppför. Det visade sig att detta var vår paradgren.

Efter många års ”hike and biketräning” i diverse olika multisporttävlingar vet vi att detta kräver pannben, starka lårmuskler och bra dojjor (vilket vi båda har) och sen är det är bara att bita ihop. Något vi gör så bra att vi lyckas passera i stort sett alla andra mixlag i vår närhet och när vi når toppen ligger vi riktigt bra till. På bilden nedan där vi pulsar genom snön ser man verkligen hur högt upp vi är och hur brant det är!

En kort paus för en selfie på toppen och en bild på toppstugan, innan det är dags att susa nedför.

Och vilken utförsåkning det sedan blev. Det kallades för panoramacykling och man tappade nästan andan, så vackert var det.

Jag låg alltid på bromsen i alla nedförsbackar, något som visade sig vara riktigt klokt denna dag då vi nästan är helt nere ser en tjej, en ryska i ett mixpar, som har kraschlandat mitt på grusvägen och landat rakt på ansiktet. Det var ingen vacker syn. Johan som är sjukvårdsutbildad stannade och lyckades vända henne så att hon fick luft och vi stannade tills sjukvårdsteamet kom och Johan kunde ge dem ett korrekt nuläge om vad som hade hänt. Vill säga att det här var inte enda olyckan vi såg. Varje dag susade rescueteamen på motorcrosscyklar fram, helikoptrarna vinschade upp skadade och tog dem till sjukhus och sjukvårdsbilarna fick göra utryckning. Men vi kämpar vidare…..

Resterande del av banan blir dock sedan en rejäl prövning för Johan. Värmen tar ut sin rätt, att cykla i tuff konditionskrävande terräng i 30-35 gradig värme i vanlig, ganska varm cykeltröja blir för mycket för honom. Han blir yr och illamående. Jag tror han har både druckit och ätit för lite. Vid sista matkontrollen vägrar han att äta något annat än lite apelsin. Han är alldeles likblek i ansiktet och vill kräkas. Jag frågar om han tror att han ska greja det? En fråga som han tolkar som ett påstående att han inte ska greja det. Och om det är ilskan över det eller bara ren tjurighet vet jag inte, men vi tar oss i mål. 11 timmar och 15 minuter.

Väl nere i Sillian spyr han men jag tvingar honom att borsta tänderna och sedan äta middag med mig på hotellet. ”Det är ju en dag i morgon också” som Morran säger…

Craft Bike Transalp – vi gjorde det!

En del av er som inte följer mig på instagram eller facebook kanske trodde att vi bröt efter tredje etappen, eftersom det inte kom några blogginlägg efter det. Men så var inte fallet, snarare så att man efter varje etapp var så infernaliskt trött och utan dator och med dåliga wifi att ens ge sig på att bloggsummera dagen på telefon eller läsplatta kändes oöverstigligt. Det fick räcka med ett snabbt livstecken via instagram och sen i säng.

Tänkte ge mig på att summera tävlingen här på bloggen, nu när vi är hemma och även fått tillgång till fina bilder från ”Sportfotografen”, själva hade vi knappt tid att stanna och ta några bilder då det gällde att trampa på om man inte skulle passera cut off tiderna och riskeras att stängas av. Men vi grejade det! Genomförde varenda etapp på totaltiden 55 timmar. 62 dryga mil och 19000 höjdmeter på sju dagar.

Det absolut tuffaste jag gjort också med hänsyn tagen till svårighetsgraden på cyklingen. Det var mer än en gång jag susade nedför steniga branta cykelstigar med hjärtat i halsgropen.

Men oj vilken makalös upplevelse och utmaning. Och så otroligt vackert!!!

Om du vill och orkar och är intresserad så kommer jag nu presentera de olika etapperna 3-7 i fem olika blogginlägg. Fler fantastiska bilder väntar men också en del upprepning, för cykla det handlar mest om att trampa, trampa, trampa. Men gör man det riktigt flitigt så kan man belöna sig med en känsla som är helt oslagbar, som här när vi sida vid sida rullar in över mållinjen. I det här ögonblicket är jag hög som ett hus och känner mig helt oslagbar. Om inte detta bygger självkänsla och tillfredsställelse så vet jag inte vad som gör det. Och Johan, tack för att du tog mig med på detta. Jag älskar dig!

Ulvjakten 2015 – premiären avklarad. Vilken succé!

Jag vet inte hur de gör de där bloggarna som hinner göra 2-3 inlägg (per dag!) förutom hinna med fulltidsjobb, träning och även egen utveckling som att läsa en bok, gå igenom de viktigaste i dagstidningarna eller bara ligga på soffan några minuter och koppla av?

Jag har nu haft bloggtorka i flera veckor kanske månader. Lyckats hosta ur mig ett eller två inlägg, därutöver har det varit fullt fokus på att hinna med det som bara måste göras när man har eget företag och även vill hinna ut i friska luften. Den där rapporten från vår fantastiska påskresa till Filippinerna har heller inte kommit ännu, men som sagt. En sak i sänder.

En sak som dock inte tål att väntas på är Ulvjakten! Vår första egna arrangerade roaginingtävling i multisport. Igår var det premiär!

Och vi det är sex glada multisportare; Tony, Johan, Allan och Fredrik (Peter som tyvärr efter att ha satt ut kontroller helt däckade i sin influensa, saknas på bild) som har bildat Ulvsjö multisportklubb för att kunna ordna olika typer av tävlingar i Storstockholmsområdet. Vår första idé är Ulvjakten en rogainingtävling där man med cykel eller till fots ska ta så många kontroller man kan på tre timmar.

Starten gick vid tävlingscentret vi riggat vid Hagaskolan i Vendelsö. Hela 26 lag och över 60 deltagare hade vi lyckats få ihop till vår första tävling. Alla utom en deltagare dök upp, men då hade vi en person som anmälde sig på startdagen så det blev plus minus noll. Här har tävlingsledare Johan Hamilton genomgång innan start, där han bland annat uppmanar alla att vara uppmärksamma på de människor, hundar och inte minst hästar som rör sig i Tyresta friluftsområde. Och sakta ned farten när det behövs. Vilket inte är det lättaste för de här supersnabba deltagarna, t ex Micke Hanell som var där med flera av sina fighters i laget feelalive.nu.

till exempel de här stjärnorna Lina, Stefan, Hanna och Matts som snart drar till Alaska för att tävla.

Roligt att alla parkerar sina mtb i jord, eller på gräs. Det här är ingen asfaltscykel, vi trivs bäst på mjukt, sankt, stenigt eller bergigt underlag.

Bland träden där inne skymtar ni en av Sveriges tuffaste kvinnliga multisportare Kristin med sin man och tävlingskamrat Daniel från laget Addnature, som sedan tog hem segern i Mixedklassen. Inte helt oväntat.

Extra guldkant fick tävlingen då Helene Ripa, guldmedaljör från Paralympics i Sotji hade valt att ställa upp i vår tävling. Här i full koncentration innan start i mtb-klassen.

Koncentrationen var för övrigt hög när startskottet hade gått. Det här är väl enda multisporttävlingen när deltagarna inte kastar sig iväg hals över huvud utan istället snabbt som ögat rullar upp kartorna och bestämmer sig för sina vägval.

Alla kontroller har olika höga poäng på grund av svårighetsgrad och kartorna på den här tävlingen som är tänkt all locka till sig allt från motionärer till elit är inga riktiga orienteringskartor så det gäller att tänka till innan man ger sig av. Vilken väg är snabbast? Du har bara tre timmar på dig, varje minut efter utsatt tävlingstid ger minusavdrag och kommer du 10 minuter för sent blir du diskad.

Det är inte alla tävlingar som har förmånen att ha en konditor Tony sockerbagare i arrangörstruppen. Alla deltagare fick chokladproteindryck och urgoda munkar i goodiebagen. Efter tävlingen bjöds det på grillkorv med bröd och prisutdelningen bestod av finfina priser i form av chokladpraliner och böcker från undertecknad. Vi lottade även ut Silvakompasser och snygga lättviktsryggsäckar med vätskesystem från Decathlon. Det här är en tävling som på sikt ska göra sig känd som den trevligaste och med de finaste priserna.

Det är roligt att ordna tävling, men lite kliar det i benen att inte själv få springa runt och leta kontroller, något vi funkisar löste på lite olika sätt.

Jag är i alla fall otroligt glad över att få jobba med de här stjärnorna. Alla har visat sådant engagemang och bidragit på ett strålande sätt. Tänk vad enkelt det är att samarbeta när alla tar sitt ansvar. Jag skäms lite här, för jag är nog den som gjort minst i teamet, men det har att göra med att jag för tillfället är så arbetsbelastad att jag knappt hinner med mig själv. Tack och lov har Johan tagit en stor del av min insats också. Jag bidrar med stålar och böcker och hoppas kunna göra mer i sponsordelen till hösten. För det blir en ny tävling redan i oktober igen. Datumet bestäms när vi ser hur andra tävlingar väljer att placera sig. Men håll utkik på vår hemsida. Det här är en tävling för alla.

Raid Uppsala – säsongens sista multisporttävling blev en skön revansch

Härligt, det blev en skön avslutning på årets tävlingssäsong. Igår var det dags för Raid i Uppsala. En klassisk och mycket populär multisporttävling. Det var faktiskt på Raid som jag första gången fick bekanta mig med den här sporten. När Johan sommaren 2008 kom på att vi skulle kunna börja med multisport, så var jag ganska tveksam. Det verkade onekligen ganska jobbigt och jag har alltid hatat orientering. Men Johan bedyrade att just det momentet skulle han som gammal sjöofficer och god navigatör kunna sköta.  Ett krav var att jag med egna ögon skulle se hur en tävling gick till sen skulle jag bestämma mig. Så vi bokade in en weekend samma höst på hotell i Uppsala och kollade multisport. Året efter anmälde vi oss till vår första tävling i Omberg. Det har nu gått fem år och vi är fast. Så här nöjda är vi när vi står i växlingsfållan fem minuter innan start. Jag har kopplat linan, idag ska det gå fort.

Och inte blev det sämre av att vi fick börja springa. Här ses vi avsluta den inledande prologen med ett glatt men också mycket synkroniserat löpsteg.

Önskar kanske att vi kunde få till lite av samma taktkänsla i den efterföljande paddlingen, för även om vi tog i för kung och fosterland så lyckades vi inte ta oss förbi så många lag. Vi var besvikna på att det inte gick fortare, även om det inte gick långsamt. Efter paddlingen var det dags för MTB-orientering med stopp för löporientering och sedan cykel tillbaka. Kontroller på alla distanser och vi bommade inte en enda. Det gick som på räls idag. Johan valde att gå på säkerhet, vi hade kanske kunnat cykla ännu snabbare, men vi ville vara säkra på att inte springa eller cykla fel och tappa tid och det visade sig vara ett klokt drag. Vi kom nia, bara 3 sekunder efter åttan, av 41 lag. Det är riktigt bra för att vara lag 50+. Banan var också så fin, trollskog i höstfärger. En red fröjd att studsa fram i.

Med idag var också härliga Ida Svensson mer känd som sin blogg och sin verksamhet inom Lofsangruppen under namnet ”Alla kan träna”. Ni måste läsa hennes story här. Jag hade ingen aning om att hon började träna först 2007(!) och att hon innan dess aldrig sprungit ens en mil. Vi träffades första gången på Helags24 förra sommaren och hon är en underbar inspiratör. Följ gärna henne på Instagram så får ni själva se.

I dagens tävling kom hon och Magnus trea bara sekunder efter ettan och tvåan. Vann gjorde  Geir Inge från Isaberg Multisport och Ilona, den glada norskan som jag berättar om i det här klippet.  C:a 6 min in i filmen hör du storyn om hur hon fick både mig och Martin att hitta nya krafter på LGT i Kålmården, min första 24h tävling. Klippet är vida känt i multisportkretsar.

Ida och Ilona hade tillsammans med  Försvarsmakten en rafflande spurtstrid. 24 min efter kom Johan och jag och det var vi supernöjda med 🙂 Det är det som är så härligt med den här sporten. Man tävlar på sina egna villkor och alla som tar sig i mål är vinnare.