Så så pumpar vi vidare. Benen protesterar först ganska kraftigt men efter några tramptag är det som om de ger upp kampen och säger: ”Ok då vi tar väl en dag till” (den här bilden är inte från starten i Castrozza, men det såg ungefär likadant ut varje dag. Olika startfållor, vi i den sista bland ”vanligt folk” och en massa folk som stod och hejade och ur högtalarna vrålade musiken: ”Highway to hell”.) Jag tog sikte på Johans rygg och gjorde sen mitt bästa att inte förlora honom ur sikte. Trångt, trångt och hålla balansen. Ingen vill falla på asfalten precis vid start. Vilket dock skedde en dag för en elitåkare, han låg helt avsvimmad med rescueteamet böjd över honom när vi passerade. Ännu en gång blev vi påminda om vikten av att ta det lugnt.
Ibland blev det kö, som idag då vi skulle ta oss igenom ett tekniskt parti i skogen och många valde att gå av cyklarna. Då var det inte mycket annat att göra än att vänta och njuta av utsikten. Idag skulle vi ta oss från Castrozza till Levico Terme 88.78 km och 2530 höjdmeter.
Jag måste erkänna att turerna har en tendens att glida in i varandra (och bilderna nedan är inte från denna etapp)….men det jag minns från den här dagen var att efter första klättringen fick vi njuta av en nedförslöpa på två (2!!) mil. Oavbrutet nedför. Det är då man får kramp i både händer och fötter. Johan noterade 70 km i timmen på asfalten. Men sen gick det uppför igen och så fick vi bära lite cykel idag med så klart.
Målgången denna näst sista dag var vid en badstrand där de påpassligt nog också hade ordnat öl och chipsförsäljning. Helt perfekt!
Sen drabbades vi återigen vid målgång (trots denna påfyllnad av energi) av blodsockerfall och påföljande ilska. Vi blir så arga på varann och går och skäller och morrar. Ofta över hur man snabbast ska ta sig från målfållan till hotellet och huruvida man ska tvätta cyklarna före eller efter man har hämtat daybags mm. Men så fort vi har fått äta och dricka ordentligt är vi de bästa vänner igen.
Vi får en varm fin kväll i Levico Terme med pizza och suverän italiensk glass. Johan äter två portioner. Innan vi somnar monterar Johan på sista etappen på cyklarna. Varje dag har jag kunnat följa stigningar och nedfarter med hjälp av dessa små suveräna kartor. Johans egen idé och många tittade nyfiket på vår geniala lösning som gjorde cyklingen något mer uthärdlig.
Bara en dag kvar nu….innan vi når Garda! Helt otroligt.
Framgångsexpert 